Gott Nytt År!

Önskar er alla ett Gott Nytt År!!

Den trötta sanningen

Efter ett antal nätter av maratonamningar är man inte piggare än så här...

2010

Som sig bör, en sammanfattande lista över det snart gångna året...

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?: Var vaken under ett kejsarsnitt, det var nytt ;)
2. Höll du några av dina nyårslöften?: Jag ger inga nyårslöften, för jag glömmer alltid bort dem.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?: Ja
4. Dog någon som stod dig nära?: Nej
5. Vilka länder besökte du?: Höll mig hemma i lilla Sverige hela året ;)
6. Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?: Nattsömn!!
7. Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?: 29 oktober, Lillsnäckans födelsedag =)
8. Vad var din största framgång 2010?: Att jag klarade av graviditeten!
9. Största misstaget?: Har inte gjort något stort misstag
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?: Havandeskapsförgiftning och förkylningar
11. Bästa köpet?: Hmm, barnens vinterkläder blev riktigt bra i år, och wii är ju kul för alla =)
12. Vad spenderade du mest pengar på?: Boendet
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?: Jag fick höra att jag var en bra lärare =)
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?: "Från och med du" med Oskar Linnros
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?: Lite status quo i år, tror jag.
16. Vad önskar du att du gjort mer?: Läst
17. Vad önskar du att du gjort mindre?: Jag vet inte...gnällt kanske
18. Hur tillbringade du julen?: Vi var hemma och hade det mysigt
19. Blev du kär i år?: Nej
20. Favoritprogram på TV?: The Big Bang theory
21. Bästa boken du läste i år?: Sorgligt nog har jag inte hunnit läsa ut en endaste bok i år...det är ju nästan pinsamt!
22. Största musikaliska upptäckten?: Oskar Linnros
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?: Choklad ;)
25. Något du önskade dig men inte fick?: Massor!
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2010?: Var hemma med familjen
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?: Ekonomiskt oberoende hade suttit fint ;)
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2010?: Gravid, typ ;)
29. Vad fick dig att må bra?: Mina barn!
30. Vem saknar du?: Jag saknar en del personer som bor långt borta, som Tina
31. De bästa nya människorna du träffade?: Det vet jag inte riktigt än, det får nog tiden utvisa ;)

2 månader

Idag har det gått 2 månader sedan Lillsnäckan gjorde entré.
Det har varit 2 omtumlande och tunga månader på många sätt, men det har också varit väldigt mysigt och bra.
Tvåmånadersdagen ska vi fira med att gå på första föräldragruppsträffen på bvc.

Framsteg

Idag var det dags för mannen att jobba igen, och jag har försökt göra som psykologen sa till mig; inte ta ut något i förskott, inte måla upp värsta tänkbara scenariot, utan försöka ta en dag i taget.
Just nu har det varit väldigt svårt, för i ett försök att skaffa kontroll så försöker jag förbereda mig mentalt på vad som ska hända framöver, och det bränner energi. Energi som jag inte har.
Men till idag lyckades jag. Det kändes inte jättetungt igår kväll, det kändes inte jättetungt i morse. Men jag är supertrött! Mina marginaler är fortfarande försvinnande små, men det går åt rätt håll!

Tacksam

En sak jag uppskattar mycket, är att mina barn är tacksamma.
Tacksamma för de saker de får.
Inget gnäll om saker de inte får.
I år var den stora julklappen till Piff & Puff ett Wii. Dom förväntade sig inte att få det och blev enormt tacksamma.
Men det är än mer härligt att de blir precis lika tacksamma för allt det andra som dom också fick.
Det är inte storleken eller priset som är det viktiga. Tillsammans gör detta att det är riktigt kul att köpa julklappar och födelsedagspresenter till ungarna.
Det är en tacksam uppgift ;)

God Jul!

Bordet är dukat, julmusten har frysit till is ute på balkongen, maten håller på att lagas och förberedas, Lillbus är som en speedad iller, morbror är den stora favoriten, Puff är otålig och vill öppna julklapparna med en gång, och Lillsnäckan kräktes på katten*...

GOD JUL!!








*OBS! Ingen levande katt, utan ett gosedjur ;)

Jullov

Nu tar vi jullov, hela familjen.
God Jul till er alla!!

Drömjulen

I varje tevetablå och på veckotidningarnas framsidor läser man om hur man ska fixa drömjulen.
Med hjälp av Ernst eller någon annan lagomkäck fixare.
Drömjulen ska visst bestå av ett totalt julpyntat hem, om du kan pynta allt från garderober till toaletter så är det ett plus, och helst ska man klä in golv och väggar med julgransris och sy nya julkuddar och göra femtiotre olika sorters julgodis och egen, hemmagjord glögg...jag blir trött bara av att skriva om det!

Min jul i år består av snö ute, en gran inne, ett julbord och alla mina goa ungar hemma. Lite goa kakor och nåt gott godis, Kalle Anka kl.15 och nån liten julklapp. Och bra filmer på teve.
Så långt sträcker sig mina ambitioner i år...

Lucia, julklappsjakt och lite annat

Just nu råder lugn.
Lugnet före stormen kanske, men jag njuter.
Av lugnet, så länge det nu håller i sig.
Luciastressen har lagt sig nu.
Eller så himla stressigt var det ju inte direkt, men det var en del att fixa och hålla reda på, och just nu funkar det ju sådär bra för mig.
Men det gick hyfsat bra.
Puff var med i skolans luciatåg i år.
Det är åk 3 som lussar, och det är faktiskt ganska skönt att bara ha ett år av luciaförberedelse per barn under skoltiden.
Sen var det lussefika på Lillbus dagis. Men där handlar det fortfarande mest om att komma dit vid utsatt tid. Det kan vara svårt nog ibland.
Iaf...Puff var sockerbagare och Lillbus pepparkaksgubbe.
Vi andra var som vanligt.

Och nu är vi igång med julklappsjakten också.
Till slut.
Trots att de båda stora barnen har försett oss med låååånga önskelistor är det lite svårt att hitta.
Men vi ska nog få till det i år också.

Sen ska ju allt annat förberedas inför julen också.
Granen ska på plats och kläs.
Det ska städas och röjas plats så att alla som kommer får nånstans att sitta på julafton.
Kan ju vara rätt trevligt ;)
Det ska hinnas med lite mer bakning, men det är det mest barnen som får stå för...

Imorgon...

Imorgon är det tänkt att det ska bakas lussekatter och pepparkakor.
Bättre sent än aldrig.
Fast förra året bakade Piff och Puff pepparkakor dan före dan, så i år är vi ju tidiga i jämförelse ;)

Imorgon ska jag dessutom försöka komma ihåg att göra en ordentlig lista på julklappar som ska köpas, brev som ska postas, telefonsamtal som ska göras...

Hehe

Idag blir det spaghetti och köttfärssås till middag. Det är Lillbus som har valt. Och till det ska man tydligen ha "kupshit".
Blev lite fel när han hjälpte till att plocka upp varorna ur kassarna ;)

"Kupshit"

Den allra sista!

Ikväll är det dags för den sista fragminsprutan!
Jag har klarat det!
40 dagar, 40 sprutor.
Men nu är det klart. Överstökat.
En sak mindre att komma ihåg varje dag.
Och jag slipper att få blåmärken.
Dessutom slipper jag att spendera mer än den förmögenhet jag redan har betalat för de där sprutorna. Det är inte gratis precis...

Nobelmiddag

Ikväll hade jag önskat att få sätta mig vid ett fint dukat bord och äta en god middag. Men icke då.
Istället sitter jag totalt hopsäckad av trötthet och bara hoppas på att överleva den här kvällen.
Tycker att Nobelmiddagen skulle vara till för stressade, utbrända och övertrötta småbarnsföräldrar istället för tex våra politiker. Hade gjort oss mer gott...

Nä!

Nä, att upptäcka att klockan är 16.30 och man inte har fått i sig mer än frukost är inte vad jag kallar en lyckad dag.
Känner stressen och paniken komma krypande. Hjärnan kortsluter.

Mannen jobbar första eftermiddags/kvällspasset sedan Lillsnäckan föddes idag, och det går inte alls vidare bra för mig.
Tack och lov hjälpte Piff mig med Lillbus badande, Puff gungade Lillsnäckans vagn så jag kunde fixa kvällsmat, men snart är det dags för nästa panik- och stressanfall, för snart ska Lillbus nattas och vad gör jag då om Lillsnäckan får hungerskravaller samtidigt?

(hjälp)

Idag...

...hände något.
Positivt.
Tror jag på något sätt börjar närma mig landning nu när det gäller hur Lillsnäckans graviditet avslutades.
Idag kände jag hur jag kunde koppla ihop den känsla jag hade när hon låg i min mage och buffade med de känslor jag har för henne nu.
Det blev ett glapp där pga allt som hände så snabbt och så oväntat. Men nu har jag hunnit ikapp!

Hur det går

Ja, hur går det med allt nu då?
Ett steg fram och två tillbaka passar faktiskt ganska bra som sammanfattning.
Små framsteg i rätt riktning som att det gick bra att lämna och hämta barnen aktuella dagar förra veckan.
Bakslag som migrän, bihålevärk och förkylning, och fortsatt svårt att sova.
Går och pratar med psykologen, men jag vet inte hur mycket nytta det gör i ärlighetens namn. Visst, jag kan ventilera mitt mående, eller brist på det kanske stämmer mer, men psykologens svar är mer en önskan om att vi ska få det att fungera, inget konkret alls. Och jag inser ju att det är svårt att ge konkreta råd. Men jag VILL ju att det ska vara så enkelt. "Gör så här så kommer du att må bra igen..."
Just nu önskar jag mig lite mer energi så jag kan fixa lite julpyssel och julbak med barnen. Ork nog att ta mig ut och handla lite julklappar hade suttit fint också...

Award

För ett par dagar sedan fick jag en fin award inne hos Jessica
Har inte orkat blogga så värst mycket sedan dess, så det här är det första jag vill dela med er!
Tack goa Jessica, jag blev superglad! =)

* Som vinnare ska du kopiera in denna i din blogg.

* Tacka och länka till den du fick priset av.

* Skriva 7 saker om dig själv.

* Skicka vidare awarden till 7 av dina vänner.

7 Saker om mig

1. Jag är oerhört morgontrött och har varit så hela livet.

2. Jag kallades för Miss Piggy som barn pga mitt temperament och min uppnäsa.

3. Jag Älskar brittisk humor!

4. Jag är helt värdelös på matte. Det är nästan så att jag funderar på om jag lider av dyskalkyli.

5. Om jag hade haft möjlighet skulle jag gärna vara hemmamamma i flera år.

6. Jag ville bli florist när jag var yngre och jag får fortfarande ett litet lyckorus i blomsterbutiker.

7. Jag är ganska rastlös och vill gärna ha något litet inplanerat med jämna mellanrum för att må bra.

Nu ska jag ju då skicka vidare awarden till 7 vänner, men jag vet att en del av mina bloggvänner just nu pausar, så ist får den som vill ta emot den och sprida den vidare ta den härifrån!

Kram till er!

Blä och yeah

Imorgon är det den första december.
Det i sig har jag inget emot, men imorgon är första dagen som jag ska hämta och lämna barnen själv sen Lillsnäckan föddes.
Förra gången det var aktuellt fick jag panikångest, och blev ju sjukskriven så mannen skulle kunna vara hemma lite till.
Men imorgon är det alltså dags. Dags att ta tag i något som tidigare har varit så enkelt och självklart, men som nu känns tungt.
Livet blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig!

Idag fick jag iaf något av det bästa som finns! Det första svarsleendet från sötaste Lillsnäckan! <3

Morgonrocken

Ibland kommer de där tankarna som liksom gör en klartänkt vid de mest knasiga tidpunkter och tillfällen.
Som ikväll.
När jag stod och borstade tänderna och fick syn på mannens morgonrock...

Jag var aldrig mentalt inställd på att min graviditet skulle vara över redan i vecka 36. Så klart, kanske man kan tycka. Men i mitt fall hade jag ju en havandeskapsförgiftning som skulle kunnat få mig in på det tankespåret. Men nej. För jag hade ju genomgått 3 graviditeter efter den första utan att få hf, så varför skulle det bli så illa den här gången? Men det blev det ju tydligen.

Jag var heller aldrig inställd på att bli förlöst via kejsarsnitt. Jag hade ju fött 3 barn vaginalt efter mitt första snitt. Givetvis visste jag om att risken för kejsarsnitt ökade i samband med igångsättning, men återigen, eftersom 2 tidigare igångsättningar hade gått så bra, så varför skulle det inte göra så den här gången.

Inte hade jag någon mental inställning på att få en bebis som låg i säte eller i tvärläge heller. Det har jag aldrig råkat ut för tidigare heller. Så varför skulle jag få det nu?

Men allt det här hände. Jag blev förlöst via kejsarsnitt i v. 36 pga av havandeskapsförgiftning och en bebis i tvärläge eller säte. Och jag blev helt tagen på sängen. Jag var inte alls förberedd.

Jag var inställd på en igångsättning i närheten av beräknat förlossningsdatum. Jag var inställd på ett par dagar på förlossningen som vid tidigare tillfällen.

Vad har då mannens morgonrock med det här att göra?
Jo, i mitt huvud fanns ju "listan" på det som skulle packas ner i BB-väskan. Bl a min morgonrock.
I mitt huvud och i min mentala förberedelse så hade jag ju sammanfattat allt det positiva från tidigare förlossningar och det skulle ju nu bli "använt" en sista gång. Den här gången skulle jag få med mig allt det som behövdes, och allt det onödiga skulle få stanna hemma.
Problemet nu blev ju bara att jag inte fick packa nån väska. Mannen fick ta med sig lite sånt jag kom på i virrvarret och jag fick aldrig dit min morgonrock...

Tänk att en morgonrock kan vara så viktig, trots allt. För det stör mig att jag inte hade den. Nu i efterhand stör det mig mycket. Nu, när jag kom att tänka på den när jag såg mannens morgonrock. Fast egentligen så är det väl snarare så, att den där morgonrocken bara blir nån symbol för allt det där andra som jag inte hann ställa in mig på...

Första advent

Så var alla stjärnor och ljusstakar på plats. Eller, nästan iaf.
Har inte hittat allt, för nån ( läs mannen) har förlagt en del.
Slingan ska upp på balkongen också.
Senare idag väntar julskyltningen.
Inte speciellt kul egentligen, för man blir lika besviken varje år på trängsel och litet utbud av sånt som hör julskyltning till. Förra året snurrade vi runt hur länge som helst innan vi lyckades hitta ett ställe där man kunde köpa brända mandlar. Men, men, man ger sig ut år efter år i alla fall. Nånstans hoppas man väl att det ska bli bättre detta året...

Ny, fin stjärna

HUR?!?

Jag fattar verkligen inte hur man ska klara av att leva med denna ständiga frustration!?
Frustration över sin egen oförmåga, och frustration över att inget händer.
Frustration över trötthet och irritation, frustration över att det inte finns någon som kan ta över.

Har aldrig tidigare riktigt kunnat förstå hur man bara kan gå och lämna allt bakom sig, men nu förstår jag. Jag förstår, men kämpar emot för jag VILL inte åt det hållet själv!

Men vissa dagar, som igår tex, när man känner det som om man tar ett steg fram och sen direkt tre steg tillbaka, gör att frustrationen bara ökar, då förstår jag alla dom som reser sig upp och går...

Nu kör vi!

På med julmusik för stämningen. Snön faller till och från utanför fönstret.
Dags att ge sig in i skåp och lådor och leta efter stjärnor, stakar och annat adventspynt...

Trött men nöjd

Har varit iväg med familjen på shoppingrunda i 3 timmar idag. Förr hade det varit helt normalt, inget konstigt alls, men nu känns det som världens bedrift! Mest nödvändigheter som skulle inhandlas, som nya vinterskor/stövlar till Piff & Puff.
Men nu är jag mör. Helt slut. Trots att allt gick hur smidigt som helst.
Jag är ändå nöjd med mig själv. Att jag fixade det.

Ja, jag vet!

Ja, jag vet att en del bara vill kräkas på matchande kläder, men nu har jag verkligen gjort det!
Matchat kläder, inte kräkts.
Till jul och dop framöver ska vi vara rutiga och fina.
Typ såhär.

Inte min månad...

Nej, trots födelsedag så får jag bara kapitulera och inse att november 2010 inte blev "min" månad. För om inte det kändes tillräckligt tungt redan, så har både jag och Lillsnäckan gått och blivit förkylda. Tyckte att jag var ovanligt tung i huvudet och nu sitter jag här och kraxar och snorar...

Men jag får iaf glädja mig åt att det ligger lite vitt på marken ute.
Snö alltså. Inget annat. Jag gillar ett snövitt landskap så här års, så det gör mig bara väl.
Alltid nåt.

Hjälp mig...

Hur trött är man på en skala när man inte kan komma på något att önska sig i födelsedagspresent?

Så ge mig tips på vad jag inte klarar mig utan (ja, förutom sömn just nu då)
Vad måste varje nybliven 36-åring ha i sin ägo?

Älska mig som mest...

Det finns ju ett talesätt som lyder:

"Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst"

Så känner jag det just nu, jag behöver massor av kärlek, omtanke och uppskattning, även om jag just inte gör nåt alls för att förtjäna den.

Och det är onekligen så gott för ett trasigt människoliv att logga in på Facebook och hela ens profil svämmar över av grattishälsningar på födelsedagen...

Men jag är verkligen trasig. Var hos psykologen idag igen.
Jag är så evinnerligt trött på att gråta. Och jag gråter för att jag är trött. Ond cirkel eller?
Vill bara att det här ska försvinna nu! Jag vill vara mig själv igen! Inte den här sorgliga varianten ...

Blä

Om man ställer in sig på att bli besviken, gör det mindre ont då?
Om man räknar med minus, blir då det uteblivna mer ok då?

Jag vet inte...jag har mycket som snurrar och surrar inom mig.
Mycket som har kommit upp till ytan som behöver bearbetas och gås igenom.

Helst skulle jag vilja ha semester från allt just nu, på obestämd tid. Ja, semester även från mig själv...

Man är ju kvinna...

Det finns en sak som alltid får mig att må bra. Shopping. Funkar alltid. Man är ju kvinna ;)

Just nu är det ett köp av en vagn till Lillsnäckan som roar mig. Tror jag har hittat en kul och härligt rosa historia ;)

Och förövrigt så har det blivit dags att uppgradera från prematurblöjor för Snäckis nu. Newborn 3-5 kg, here we come =)

Sån jag är

Först funderade jag givetvis kring hur mycket och om jag överhuvudtaget skulle dela något om min förlossningsdepression.
Men jag är en öppen person, som pratar om sånt som andra kanske inte gör.
Barn som dör under graviditeter, alkoholiserade föräldrar, och förlossningsdepressioner. Det är bara sån jag är.
Take it or leave it.

Jag resonerar som så, att jag kanske kan hjälpa någon annan genom att öppet dela med mig av mina erfarenheter. Givetvis berättar jag inte allt här. Jag månar om att bibehålla viss integritet.

Det är också ett sätt för mig att bearbeta och sortera mina tankar och känslor att skriva om det. Att se det i skrift kan ibland ge nya infallsvinklar och frågetecken kan rätas ut till utropstecken.

Men ibland måste man ta hjälp utifrån. Som nu. När jag inte riktigt klarar att på egen hand komma ut ur detta.
Var hos psykologen i fredags. Blev beordrad att se till att jag själv får "syrgas" nu. Det vill säga; var ego! Men det är svårt, för man känner sig som världens sämsta mamma, och fru. Och vän.
Som tur är har jag folk runt omkring mig som står ut med det. Som låter mig vara ego för ett tag.

Och faktiskt. Nånstans inom mig, djupt därinne, så känner jag mig lite lycklig. Jag kan med huvudet förstå hur lyckligt lottad jag är, men att faktiskt även känna det så fullt ut, det är målet...

Saker som gör mig glad

* Bebismys med Lillsnäckan
* När Lillbus klättrar upp i min famn och kramas länge!
*"The Big bang theory" på kanal fem. =)
*Choklad
*Min familj och mina vänner!

Sjukskriven

Läkaren jag träffade i tisdags eftermiddag sjukskrev mig direkt. I mitt kaosfyllda inre så känns det så skönt att få hjälp med en gång.

Allt är annars en kamp just nu. Det är en kamp att sova, en kamp att hålla sig vaken, en kamp att inte låta ångest och oro ta över, en kamp att ta sig ut. Jag är orolig över att Lillsnäckan ska behöva hjälp mitt i natten och att jag missar det för att jag sover. Så jag är utmattad så till den milda grad, men kan ändå inte slappna av och somna. Och eftersom jag inte kan sova så har jag ångest över att jag inte orkar och räcker till för mina andra barn.
Planen var ju att föda barn och sen bli mig själv igen. Orka leka och fixa och dona. Istället blev det så här :(

Mycket känns som en ond spiral just nu. Jag ska må bra av att komma ut på korta promenader varje dag, men jag kan inte ta mig ut på egen hand för jag får inte lyfta vagnen. Jag ska må bra av att träffa andra, men folk vågar inte riktigt komma för dom tror jag blir mer trött då, och jag har som sagt svårt just nu att komma härifrån.

Min vilja är det inget fel med, jag vill! En hel massa vill jag. Och det måste jag också lära mig att släppa nu. För jag klarar inte av att göra det jag vill just nu.

Samtidigt så vet jag ju att det här kommer att vända. Nångång, nånstans kommer det här att ta slut... jag blir bara ledsen över att hela upplevelsen av att bli mamma för sista gången förmörkas av att må dåligt.

Som avslutning ska jag dela något med er som fick mig att skratta häromdagen.

När jobbet känns tungt & tråkigt; stanna då till vid ett apotek, köp en stjärttermometer av märket Johnson & Johnson. Läs bruksanvisningen, där finner du meningen: Varje termometer har testats personligen i våran fabrik.. Blunda nu och upprepa med hög röst 5 gånger: JAG ÄR GLAD ÖVER ATT JAG INTE ARBETAR VID KVALITÈTSAVDELNINGEN PÅ JOHNSON & JOHNSON!!

Varför förvänta sig att det ska vara enkelt...?

När nu allt ändå gick så pass smidigt med kejsarsnitt, komma igång med amning osv, så förväntade man ju sig att det skulle få rulla på sen, vidare in i vardag och rutiner...men varför skulle det vara så enkelt?
Och så enkelt var det inte heller.
För det här var tydligen det som fick bägaren att rinna över. Till slut. Efter flera år av att ha kunnat hantera sorger, trauman och fler sorger, så är nu förlossningsdepression ett faktum.
Jag har moderskänslor för Lillsnäckan, där är det inga problem. Inga bekymmer att knyta an, men allt annat är helt fel! Jag kan inte sova, jag har ångest och panik, jag gråter hela tiden utan anledning. Jag känner mig som en hårt uppskruvad stålfjäder som snart kommer att gå av på mitten. Jag känner mig låst av att jag inte får lyfta pga snittet osv osv osv...
Ska träffa läkare i eftermiddag, ska träffa psykolog på fredag, för är det något jag har lärt mig av allt jag har gått igenom tidigare så är det att söka och be om hjälp när hjälp finns att få!

Gör det själv

Mitt liv som gör-det-självare handlar ju om att ge mig själv fragminsprutor för att motverka/förhindra blodproppar efter kejsarsnittet.
Kan bara säga att jag tycker det är sju gånger värre att sticka sig själv än någon annan!
Jag har arbetat inom äldreomsorgen tidigare och haft medicindelegering på att bla ge insulinsprutor. Nu är jag evigt tacksam för att jag valde bort sjuksköterska till förmån för lärare kan jag säga. Jag känner mig som en nåldyna!

Fars dag

Här blev det inga skjortor, slipsar eller strumpor till far idag, men väl en hel hög med allehanda teckningar och god mat, lite hockey på teven senare idag och en smarrig chokladbit.

Ja, hela Lillbus är som en chokladbit mellan varven. Han behöver en helkroppssanering i badkaret senare efter en helg med chokladgotte ;)

Lillsnäckan är ju dessutom söt som choklad, så jag tror att far i stugan är nöjd med dagen =)

Dagarna som går

Dagarna rullar på i snabb takt nu. Hinner knappt vakna på morgonen förrän det är dags att sova igen känns det som. Men idag är första dagen som jag har känt mig någorlunda pigg på ett par veckors tid åtminstone. Hoppas det håller i sig nu. *Peppar, peppar, ta i trä*!
Mannen är iaf ledig en hel vecka till och det känns sååå bra!

Idag fick söta Lillsnäckan massor av fina kläder igen. Den här gången var det morfar som hade shoppat loss. Tidigare har hon fått massor av fint från mormor och farmor också. Dessutom fick hon världens läckraste, och största, spargris av blivande gudfar, en härlig metallicrosa historia. =)

2 veckor

Ja, att många av inläggen handlar om senaste familjemedlemmen får ni allt stå ut med, för det går liksom inte att låta bli att bubbla och babbla av sig om henne.
Idag blir flickebarnet 2 veckor. Och egentligen skulle hon fortfarande ligga i magen och gotta sig!

Idag föll navelstumpen av, till slut. Och i samma veva började lillsnäckan suga på tummen. Sött, men jag tror jag ska försöka få henne att ta napp ist. Det känns som om det är lättare att sluta med napp när det sen blir dags för det.
Nätterna är fortfarande sömnlösa för min del. Måste försöka vända den här trenden nu, för om en vecka så är ju tanken att jag ska klara mig själv med barnen. Och hur ska jag lyckas med det om jag aldrig får sova?? Just nu känns det ouppnåeligt att klara det här själv, men jag vet ju att det vänder. Hux flux så finns rutinerna där...

Motvalls

När jag började gå igenom de jag känner och umgås med som har fått barn i år, slog det mig att de alla har fått pojkar. Tror inte jag har missat nån, men iaf. Lite kul med tanke på att det var precis tvärtom när jag fick Lillbus. Då fick alla bekantingar flickor istället =)
Men nån måste ju få vara lite motvalls ;)

Sortering pågår

Det är inte helt lätt att få saker och ting gjorda här hemma just nu.
Först och främst ska ju Lillsnäckan ha sitt, sen ska jag ju inte ta ut mig helt heller. Har läkarens order om att ta det lugnt, så då får man ju göra som doktorn har sagt så långt det är möjligt.
Men så vill man ju passa på när mannen är pappaledig nu ändå, för sen ska jag rodda själv när han jobbar, och då vill jag kunna koncentrera mig på det viktigaste och nödvändigaste.
Nu har vi börjat iaf, för typ femte gången, med att få iväg saker som ska skänkas, skräp som ska slängas, och undanstoppat det som ska sparas.
För att göra allt lite svårare så har vi ju dessutom Lillbus som "hjälper till" alldeles utmärkt i sorteringen ;) Man får dubbelkolla lite då och då att saker inte har bytt hög...

En vecka

Igår blev Lillsnäckan en vecka!
Tänk att en vecka kan gå så snabbt. Jag skulle vilja stanna tiden för ett tag, så jag verkligen hinner ta in allt med den här lilla underbara varelsen.
Bebislukten, alla små miner, när hon ler i sömnen och hennes nyfikna och pigga små ögon!
Den här tiden kommer ju aldrig igen, och den är magisk på något sätt.

Lika magiskt är ögonblicket när man får höra sitt barn skrika för första gången, och när man får se sitt barn för första gången. Oavsett hur barnet kommer ut är det magiskt. Trots att det kanske inte är speciellt mysigt att ligga i en operationssal, så ligger man där med sitt fånigaste leende och bara struntar i alla dessa droppslangar och människor som arbetar runt omkring en. För just då finns bara en liten person som upptar hela ens uppmärksamhet!

Och nu har vi denna lilla person här hemma. Redan en naturlig del av vår familj. Lillbus är helt betagen av sin lillasyster. Piff och Puff kan knappt slita sig från henne och jag och mannen turas om att sitta och mysa med henne så mycket vi hinner.

Och i den här lyckobubblan går också tankarna till Elias. För Lillsnäckan är väldigt lik sin storebror. Dom har samma fötter och händer, och samma ansiktsform. Det känns bra att hon liknar Elias. Cirkeln är sluten på något vis.

Till Er, Våra Änglar

Era små händerna som aldrig fick känna

Era små läpparna som aldrig fick smaka

Era ögonlock som slöts för tidigt

Era ögon som aldrig fick se

Vingarna som växte ut för snabbt

Vi kände vinden från era vingar

Vi kände kärleken som aldrig försvunnit

Vi som såg er själ

Vi som hörde hjärtat som slutat slå

Tårar när era vingar växte ut för snabbt

Ni fick våra hjärtan att växa

Ni fick våra ögon att se

Ni fick våra händer att känna er kärlek

Ni fick våra själar att förstå

Att änglars vingar berör trots korta möten

Att änglars vingar kan hela även ett trasigt hjärta

Att änglars vingar finns i sorg, i saknad, i glädje, i skratt

Att änglars vingar kan visa varför kärlek finns

Trots att era vingar växte ut för snabbt

Tack, Ni Änglar

För Er gåva till oss

av anonym

Blev pånytt påmind om hur bräckligt livet ibland är, och hur hårt man faller när sorgen slår emot en när man minst anar det.


Om tårar kunde bygga en trappa ock hjärtesorgen en smal väg. Då skulle jag gå stigen mot himlen och hämta hem dej igen...

Tänker på dig och din man, finaste Jessi

Amningsaptit

Idag var jag och lillsnäckan tillbaka på bb-mottagningen för en sista kontroll. Barnläkaren var på plats och återigen fick jag bekräftat att den här lilla tösen är "Fröken-det-ska-va-på-mitt-sätt-eller-inte-alls". =)
Hon tvärvägrade att öppna ögonen när läkaren ville kolla. Men så fort hon hade fått på sig lite kläder så låg hon nöjd och kikade på skötbordet. ;)
Allt är iaf som det ska vara med henne. Så nu blir det bvc i fortsättningen för vägning och mätning osv.

Jag lider som sagt av akut sömnbrist och nu dessutom av en hysterisk amningshunger. Jag är hungrig, jämt.
Helst av allt skulle jag vilja sätta i mig en massa söt och god fika ;) Men det kan man ju inte göra bara hur som helst. Eller?

I allt det mysiga med att ha en ny liten familjemedlem så försöker jag smälta att det redan är över. Jag skulle ju egentligen fortfarande vara gravid, och nu tog det slut så snabbt. Och oväntat. Jag hann inte förbereda mig alls känns det som. Inget var i ordning här hemma. Jag hade inte packat nån bb-väska. Jag hade inte ställt in mig mentalt på att få en liten bebis till så snart.
Jag klagar inte på att få ett slut på dåliga värden och havandeskapsförgiftning och allt det där, men allt gick ju så fort i slutet! Jag hann inte riktigt med. Och jag hade velat avsluta mitt barnafödande mer förberedd. Men nu blev det som det blev, och jag får försöka hinna ikapp mig så här i efterhand ist...

Kvällslugn

Nu sover alla barnen i sina respektive sängar.
Och mannen somnade hos Lillbus, precis som vanligt.
Snart ska jag göra som dom, sova lite. Men först ska jag ge mig själv en fragminspruta.
Det var premiär igår. Har aldrig gett mig själv en spruta tidigare och nu ska jag göra det 40 ggr!
Gick bra igår iaf, så jag hoppas att det fortsätter så.
Sprutorna är för att förhindra/motverka blodproppar efter kejsarsnittet.

Idag kände jag för övrigt hur totalt trött jag är. Sista veckan innan lillsnäckan fick komma ut sov jag dåligt för att jag mådde dåligt. Nu sover man ju då lite upphackat pga att en viss liten fröken blir hungrig på natten ;)

Men så småningom, om några år eller så, så lugnar det nog ner sig lite, och efter alla barnens tonårstid osv så blir det nog lagom till pensionsåldern som jag ska få sova riktigt gott igen ;)

En blir två blir en till slut igen

Vårt lilla busfrö

Vår lilla minsting lyckades lura 2 läkare, varav den ena är överläkare, och en bm som är superduktig på ultraljud när vi kom in i tisdags.
Vid ett tillväxtultraljud fick jag nämligen höra det som kunde ha blivit årets största chock alla kategorier... nämligen att hon såg 2 huvuden därinne!

Försök föreställa er chocken att i v.36 få veta att det kanske är 2 bebisar i magen...
Allt jag kunde göra var att skratta.
Jag fick en ganska öm mage efter 2 timmars ultraljud kan jag lova! Och en halvtimmes ctg på det. Till slut blev det en tur ner till röntgen för att avgöra det hela definitivt.
Det var bara en! Pust!
Men hela förlossningsavdelningen och även en hel del av de som arbetar på bb hade hört talas om det här och kommenterade alla händelsen med ett stort leende. Vår bästa läkare hade riktigt kul också åt allt som den här lilla busan orsakade.

Hur man kunde se två huvuden? Tydligen kan det bli speglingar när man gör ultraljud. För t o m jag kunde se "bilden" på 2 huvuden som låg ansikte mot ansikte...

Uj, uj, uj

Hon är här nu!
För tidigt, men ändå helt rätt.
Vår lilla Minihopp.
Vår lilla Cornelia!
Japp, Minihopp var en liten tös!


I tisdags blev jag inlagd pga högt blodtryck och huvudvärk. Blodtrycket har fortsatt att stiga trots konstant vila.
Det upptäcktes att bebisen låg i säte så ett vändningsförsök bokades in tills i torsdags.
Precis innan vi skulle påbörja detta kollade läkaren med ul hur hon låg. Då hade hon vänt sig själv så huvudet låg neråt. Hurra! Inget vändningsförsök och bebisen rättvänd.
Så i fredags skulle förlossningen sättas igång, för mina värden blev hela tiden sämre.
Ett ul till avslöjade att bebis låg i tvärläge i magen nu ist!
Då ville min läkare åka på semester ;)
Så ett snabbt beslut fattades om kejsarsnitt fredag eftermiddag.
Snabba ryck vill jag lova.

Men Minihopp hann lura doktorn en gång till innan hon kom ut... Han skulle vända henne innan han öppnade så att hon fick komma ut med huvudet först. Han kikar över skynket och säger att "Nu ligger hon med huvudet neråt, tillslut". Bara för att i nästa stund upptäcka att "Hoppsan, det var visst rumpan!" =)

Ut kom hon iaf, skrikande och småilsk.

2660g och 47 cm lång!

Min lilla novembertös blev en oktoberflicka...

En till...

Så är läget just nu...
Att ta en dag, en helg, och en vecka i taget.
Kontrollen i fredags var inte direkt hoppingivande. :(
Blodtrycket fortsätter att öka sakta, igår låg det på 160/85.
Jag svullnar mer och mer, och det känns i humöret att man inte är helt hundra.
Blir det någon försämring ska jag åka till förlossningen under helgen, och om jag klarar mig igenom helgen väntar ny kontroll på tisdag.
Allt står på paus just nu, känns det som. Det går ju knappt att planera något, för jag vet ju inte var jag kommer befinna mig imorgon.

Min lilla glädjespridare Lillbus håller mig ändå på rätt sida av hopplösheten, för ingen kan få en att må så bra som han <3