Ja, man tror att man hittat något slags "lunk" i tillvaron när nästa "käftsmäll" hoppar upp i ansiktet på en!
I fredags drabbades min far av en stroke. Som tur var så var han här hemma hos oss, så jag ringde ambulans och åkte med in till sjukhuset. Där är han kvar nu, omhändertagen och under behandling på strokeavdelningen.
Det är verkligen hemskt att se en person riktigt vittra sönder framför ens ögon på det snabba sätt som förloppet vid stroke gör! Från att vara pigg och igång, till att inte kunna stå eller gå, sluddra och få perceptionsstörningar. Pappa tappade rösten också och fick svårt att svälja.
Men varje dag gör han små framsteg. Bara att hålla ut och finnas där på alla sätt man kan!
Och mitt i det här så var jag bjuden på Lillbus gudmors bröllop! Det ville jag ju verkligen inte missa, och pappa försäkrade mig om att han klarade sig fint ändå.
Så hem och på med finstassen, susa iväg mot kyrkan och försöka koppla bort allt annat för en stund för att fira deras stora dag! Festen på kvällen var heeeeelt suverän, och klockan var långt över midnatt när jag stängde mina blå ;)
Glädje och sorg går hand i hand genom livet. Heter det inte så? Men personligen vill jag väldigt gärna byta bort sorgen som följeslagare för resten av livet!!! Går det att ordna på något vis???!?