Att försonas med sig själv är en process som tar tid.
Jag känner att jag är inne i den för fullt nu.
En lång resa, och ändå är jag övertygad om att den inte är slut än på länge!
Jag börjar acceptera att jag är som jag är. Jag gillar det jag gillar, vill ha det jag vill ha och strävar efter det som gör mitt liv fulländat, lyckligare, bättre...på alla plan!
Jag börjar närma mig att, faktiskt för första gången i mitt liv, vara nöjd med min kropp!
Att vara i fas med mig själv och allt annat runt omkring.
Det här är en helandefas som egentligen började redan i tonåren när pappa genomgick sin första behandling för alkoholism, och det är först nu som vissa saker därifrån känns klara.
Nu är nästa steg att bearbeta 2 kraschade äktenskap, och landa i hur jag vill leva mitt liv som ensamstående. Och vad jag söker för egenskaper hos en ev framtida partner.
Jag har inte riktigt hunnit göra det här tidigare, på ett grundligt sätt.
Det är någon vis person som har sagt att det är bättre att veta vad man vill ha INNAN man börjar leta efter det ;) Det gör ju om inte annat hela letandet lite lättare...
Och efter allt som har hänt ska jag nu ställa om mig till ett liv där smällarna har varit många och hårda, men jag hoppas på att komma ut på andra sidan UTAN att JAG har blivit hård och bitter. Jag vill fortfarande vara jag. Positiv och optimistisk. Romantisk och med med drömmar...
