Ibland så tillåter jag mig själv att glänta lite på luckan till alla gömda, undanträngda känslor.
Jag vågar inte öppna den helt, för jag är lite rädd. Rädd att tillfälligt gå under. Förlora allt jag lyckats bygga upp igen.
Jag ältar inte gärna, och jag pratar kanske t o m lite för lite om min sorg och saknad i mitt vardagliga liv, så det kommer ut här.
Men i vardagen måste jag ju hålla ihop. Vara stark. Samlad. Och koncentrerad. Men ibland går det inte riktigt. Ibland kryper och sipprar det igenom ledsamhet, tankar och känslor ur dunkla vrår.
Problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med det. Vem orkar bry sig liksom? Knappt jag själv orkar med det ju...
Men ändå vet jag att det här får jag leva med resten av mitt liv. Min sorg och jag måste lära oss att gå genom livet sida vid sida. Kan man lära sig att styra sorgen att bara få komma fram vid passande tillfällen? Kan man säga åt den att lämna en ifred när man har för mycket annat i livet?
Nej, det är ju inte så det funkar kanske, även om det hade varit praktiskt.
På nåt vis får man hitta ett sätt att ta dalarna. Man får försöka samla skratt och goda stunder i nån depå som kan förse en med styrkan av detta när man mest vill gömma sig under täcket.