Blä och yeah

Imorgon är det den första december.
Det i sig har jag inget emot, men imorgon är första dagen som jag ska hämta och lämna barnen själv sen Lillsnäckan föddes.
Förra gången det var aktuellt fick jag panikångest, och blev ju sjukskriven så mannen skulle kunna vara hemma lite till.
Men imorgon är det alltså dags. Dags att ta tag i något som tidigare har varit så enkelt och självklart, men som nu känns tungt.
Livet blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig!

Idag fick jag iaf något av det bästa som finns! Det första svarsleendet från sötaste Lillsnäckan! <3

Morgonrocken

Ibland kommer de där tankarna som liksom gör en klartänkt vid de mest knasiga tidpunkter och tillfällen.
Som ikväll.
När jag stod och borstade tänderna och fick syn på mannens morgonrock...

Jag var aldrig mentalt inställd på att min graviditet skulle vara över redan i vecka 36. Så klart, kanske man kan tycka. Men i mitt fall hade jag ju en havandeskapsförgiftning som skulle kunnat få mig in på det tankespåret. Men nej. För jag hade ju genomgått 3 graviditeter efter den första utan att få hf, så varför skulle det bli så illa den här gången? Men det blev det ju tydligen.

Jag var heller aldrig inställd på att bli förlöst via kejsarsnitt. Jag hade ju fött 3 barn vaginalt efter mitt första snitt. Givetvis visste jag om att risken för kejsarsnitt ökade i samband med igångsättning, men återigen, eftersom 2 tidigare igångsättningar hade gått så bra, så varför skulle det inte göra så den här gången.

Inte hade jag någon mental inställning på att få en bebis som låg i säte eller i tvärläge heller. Det har jag aldrig råkat ut för tidigare heller. Så varför skulle jag få det nu?

Men allt det här hände. Jag blev förlöst via kejsarsnitt i v. 36 pga av havandeskapsförgiftning och en bebis i tvärläge eller säte. Och jag blev helt tagen på sängen. Jag var inte alls förberedd.

Jag var inställd på en igångsättning i närheten av beräknat förlossningsdatum. Jag var inställd på ett par dagar på förlossningen som vid tidigare tillfällen.

Vad har då mannens morgonrock med det här att göra?
Jo, i mitt huvud fanns ju "listan" på det som skulle packas ner i BB-väskan. Bl a min morgonrock.
I mitt huvud och i min mentala förberedelse så hade jag ju sammanfattat allt det positiva från tidigare förlossningar och det skulle ju nu bli "använt" en sista gång. Den här gången skulle jag få med mig allt det som behövdes, och allt det onödiga skulle få stanna hemma.
Problemet nu blev ju bara att jag inte fick packa nån väska. Mannen fick ta med sig lite sånt jag kom på i virrvarret och jag fick aldrig dit min morgonrock...

Tänk att en morgonrock kan vara så viktig, trots allt. För det stör mig att jag inte hade den. Nu i efterhand stör det mig mycket. Nu, när jag kom att tänka på den när jag såg mannens morgonrock. Fast egentligen så är det väl snarare så, att den där morgonrocken bara blir nån symbol för allt det där andra som jag inte hann ställa in mig på...

Första advent

Så var alla stjärnor och ljusstakar på plats. Eller, nästan iaf.
Har inte hittat allt, för nån ( läs mannen) har förlagt en del.
Slingan ska upp på balkongen också.
Senare idag väntar julskyltningen.
Inte speciellt kul egentligen, för man blir lika besviken varje år på trängsel och litet utbud av sånt som hör julskyltning till. Förra året snurrade vi runt hur länge som helst innan vi lyckades hitta ett ställe där man kunde köpa brända mandlar. Men, men, man ger sig ut år efter år i alla fall. Nånstans hoppas man väl att det ska bli bättre detta året...

Ny, fin stjärna

HUR?!?

Jag fattar verkligen inte hur man ska klara av att leva med denna ständiga frustration!?
Frustration över sin egen oförmåga, och frustration över att inget händer.
Frustration över trötthet och irritation, frustration över att det inte finns någon som kan ta över.

Har aldrig tidigare riktigt kunnat förstå hur man bara kan gå och lämna allt bakom sig, men nu förstår jag. Jag förstår, men kämpar emot för jag VILL inte åt det hållet själv!

Men vissa dagar, som igår tex, när man känner det som om man tar ett steg fram och sen direkt tre steg tillbaka, gör att frustrationen bara ökar, då förstår jag alla dom som reser sig upp och går...

Nu kör vi!

På med julmusik för stämningen. Snön faller till och från utanför fönstret.
Dags att ge sig in i skåp och lådor och leta efter stjärnor, stakar och annat adventspynt...

Trött men nöjd

Har varit iväg med familjen på shoppingrunda i 3 timmar idag. Förr hade det varit helt normalt, inget konstigt alls, men nu känns det som världens bedrift! Mest nödvändigheter som skulle inhandlas, som nya vinterskor/stövlar till Piff & Puff.
Men nu är jag mör. Helt slut. Trots att allt gick hur smidigt som helst.
Jag är ändå nöjd med mig själv. Att jag fixade det.

Ja, jag vet!

Ja, jag vet att en del bara vill kräkas på matchande kläder, men nu har jag verkligen gjort det!
Matchat kläder, inte kräkts.
Till jul och dop framöver ska vi vara rutiga och fina.
Typ såhär.

Inte min månad...

Nej, trots födelsedag så får jag bara kapitulera och inse att november 2010 inte blev "min" månad. För om inte det kändes tillräckligt tungt redan, så har både jag och Lillsnäckan gått och blivit förkylda. Tyckte att jag var ovanligt tung i huvudet och nu sitter jag här och kraxar och snorar...

Men jag får iaf glädja mig åt att det ligger lite vitt på marken ute.
Snö alltså. Inget annat. Jag gillar ett snövitt landskap så här års, så det gör mig bara väl.
Alltid nåt.

Hjälp mig...

Hur trött är man på en skala när man inte kan komma på något att önska sig i födelsedagspresent?

Så ge mig tips på vad jag inte klarar mig utan (ja, förutom sömn just nu då)
Vad måste varje nybliven 36-åring ha i sin ägo?

Älska mig som mest...

Det finns ju ett talesätt som lyder:

"Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst"

Så känner jag det just nu, jag behöver massor av kärlek, omtanke och uppskattning, även om jag just inte gör nåt alls för att förtjäna den.

Och det är onekligen så gott för ett trasigt människoliv att logga in på Facebook och hela ens profil svämmar över av grattishälsningar på födelsedagen...

Men jag är verkligen trasig. Var hos psykologen idag igen.
Jag är så evinnerligt trött på att gråta. Och jag gråter för att jag är trött. Ond cirkel eller?
Vill bara att det här ska försvinna nu! Jag vill vara mig själv igen! Inte den här sorgliga varianten ...

Blä

Om man ställer in sig på att bli besviken, gör det mindre ont då?
Om man räknar med minus, blir då det uteblivna mer ok då?

Jag vet inte...jag har mycket som snurrar och surrar inom mig.
Mycket som har kommit upp till ytan som behöver bearbetas och gås igenom.

Helst skulle jag vilja ha semester från allt just nu, på obestämd tid. Ja, semester även från mig själv...

Man är ju kvinna...

Det finns en sak som alltid får mig att må bra. Shopping. Funkar alltid. Man är ju kvinna ;)

Just nu är det ett köp av en vagn till Lillsnäckan som roar mig. Tror jag har hittat en kul och härligt rosa historia ;)

Och förövrigt så har det blivit dags att uppgradera från prematurblöjor för Snäckis nu. Newborn 3-5 kg, here we come =)

Sån jag är

Först funderade jag givetvis kring hur mycket och om jag överhuvudtaget skulle dela något om min förlossningsdepression.
Men jag är en öppen person, som pratar om sånt som andra kanske inte gör.
Barn som dör under graviditeter, alkoholiserade föräldrar, och förlossningsdepressioner. Det är bara sån jag är.
Take it or leave it.

Jag resonerar som så, att jag kanske kan hjälpa någon annan genom att öppet dela med mig av mina erfarenheter. Givetvis berättar jag inte allt här. Jag månar om att bibehålla viss integritet.

Det är också ett sätt för mig att bearbeta och sortera mina tankar och känslor att skriva om det. Att se det i skrift kan ibland ge nya infallsvinklar och frågetecken kan rätas ut till utropstecken.

Men ibland måste man ta hjälp utifrån. Som nu. När jag inte riktigt klarar att på egen hand komma ut ur detta.
Var hos psykologen i fredags. Blev beordrad att se till att jag själv får "syrgas" nu. Det vill säga; var ego! Men det är svårt, för man känner sig som världens sämsta mamma, och fru. Och vän.
Som tur är har jag folk runt omkring mig som står ut med det. Som låter mig vara ego för ett tag.

Och faktiskt. Nånstans inom mig, djupt därinne, så känner jag mig lite lycklig. Jag kan med huvudet förstå hur lyckligt lottad jag är, men att faktiskt även känna det så fullt ut, det är målet...

Saker som gör mig glad

* Bebismys med Lillsnäckan
* När Lillbus klättrar upp i min famn och kramas länge!
*"The Big bang theory" på kanal fem. =)
*Choklad
*Min familj och mina vänner!

Sjukskriven

Läkaren jag träffade i tisdags eftermiddag sjukskrev mig direkt. I mitt kaosfyllda inre så känns det så skönt att få hjälp med en gång.

Allt är annars en kamp just nu. Det är en kamp att sova, en kamp att hålla sig vaken, en kamp att inte låta ångest och oro ta över, en kamp att ta sig ut. Jag är orolig över att Lillsnäckan ska behöva hjälp mitt i natten och att jag missar det för att jag sover. Så jag är utmattad så till den milda grad, men kan ändå inte slappna av och somna. Och eftersom jag inte kan sova så har jag ångest över att jag inte orkar och räcker till för mina andra barn.
Planen var ju att föda barn och sen bli mig själv igen. Orka leka och fixa och dona. Istället blev det så här :(

Mycket känns som en ond spiral just nu. Jag ska må bra av att komma ut på korta promenader varje dag, men jag kan inte ta mig ut på egen hand för jag får inte lyfta vagnen. Jag ska må bra av att träffa andra, men folk vågar inte riktigt komma för dom tror jag blir mer trött då, och jag har som sagt svårt just nu att komma härifrån.

Min vilja är det inget fel med, jag vill! En hel massa vill jag. Och det måste jag också lära mig att släppa nu. För jag klarar inte av att göra det jag vill just nu.

Samtidigt så vet jag ju att det här kommer att vända. Nångång, nånstans kommer det här att ta slut... jag blir bara ledsen över att hela upplevelsen av att bli mamma för sista gången förmörkas av att må dåligt.

Som avslutning ska jag dela något med er som fick mig att skratta häromdagen.

När jobbet känns tungt & tråkigt; stanna då till vid ett apotek, köp en stjärttermometer av märket Johnson & Johnson. Läs bruksanvisningen, där finner du meningen: Varje termometer har testats personligen i våran fabrik.. Blunda nu och upprepa med hög röst 5 gånger: JAG ÄR GLAD ÖVER ATT JAG INTE ARBETAR VID KVALITÈTSAVDELNINGEN PÅ JOHNSON & JOHNSON!!

Varför förvänta sig att det ska vara enkelt...?

När nu allt ändå gick så pass smidigt med kejsarsnitt, komma igång med amning osv, så förväntade man ju sig att det skulle få rulla på sen, vidare in i vardag och rutiner...men varför skulle det vara så enkelt?
Och så enkelt var det inte heller.
För det här var tydligen det som fick bägaren att rinna över. Till slut. Efter flera år av att ha kunnat hantera sorger, trauman och fler sorger, så är nu förlossningsdepression ett faktum.
Jag har moderskänslor för Lillsnäckan, där är det inga problem. Inga bekymmer att knyta an, men allt annat är helt fel! Jag kan inte sova, jag har ångest och panik, jag gråter hela tiden utan anledning. Jag känner mig som en hårt uppskruvad stålfjäder som snart kommer att gå av på mitten. Jag känner mig låst av att jag inte får lyfta pga snittet osv osv osv...
Ska träffa läkare i eftermiddag, ska träffa psykolog på fredag, för är det något jag har lärt mig av allt jag har gått igenom tidigare så är det att söka och be om hjälp när hjälp finns att få!

Gör det själv

Mitt liv som gör-det-självare handlar ju om att ge mig själv fragminsprutor för att motverka/förhindra blodproppar efter kejsarsnittet.
Kan bara säga att jag tycker det är sju gånger värre att sticka sig själv än någon annan!
Jag har arbetat inom äldreomsorgen tidigare och haft medicindelegering på att bla ge insulinsprutor. Nu är jag evigt tacksam för att jag valde bort sjuksköterska till förmån för lärare kan jag säga. Jag känner mig som en nåldyna!

Fars dag

Här blev det inga skjortor, slipsar eller strumpor till far idag, men väl en hel hög med allehanda teckningar och god mat, lite hockey på teven senare idag och en smarrig chokladbit.

Ja, hela Lillbus är som en chokladbit mellan varven. Han behöver en helkroppssanering i badkaret senare efter en helg med chokladgotte ;)

Lillsnäckan är ju dessutom söt som choklad, så jag tror att far i stugan är nöjd med dagen =)

Dagarna som går

Dagarna rullar på i snabb takt nu. Hinner knappt vakna på morgonen förrän det är dags att sova igen känns det som. Men idag är första dagen som jag har känt mig någorlunda pigg på ett par veckors tid åtminstone. Hoppas det håller i sig nu. *Peppar, peppar, ta i trä*!
Mannen är iaf ledig en hel vecka till och det känns sååå bra!

Idag fick söta Lillsnäckan massor av fina kläder igen. Den här gången var det morfar som hade shoppat loss. Tidigare har hon fått massor av fint från mormor och farmor också. Dessutom fick hon världens läckraste, och största, spargris av blivande gudfar, en härlig metallicrosa historia. =)

2 veckor

Ja, att många av inläggen handlar om senaste familjemedlemmen får ni allt stå ut med, för det går liksom inte att låta bli att bubbla och babbla av sig om henne.
Idag blir flickebarnet 2 veckor. Och egentligen skulle hon fortfarande ligga i magen och gotta sig!

Idag föll navelstumpen av, till slut. Och i samma veva började lillsnäckan suga på tummen. Sött, men jag tror jag ska försöka få henne att ta napp ist. Det känns som om det är lättare att sluta med napp när det sen blir dags för det.
Nätterna är fortfarande sömnlösa för min del. Måste försöka vända den här trenden nu, för om en vecka så är ju tanken att jag ska klara mig själv med barnen. Och hur ska jag lyckas med det om jag aldrig får sova?? Just nu känns det ouppnåeligt att klara det här själv, men jag vet ju att det vänder. Hux flux så finns rutinerna där...

Motvalls

När jag började gå igenom de jag känner och umgås med som har fått barn i år, slog det mig att de alla har fått pojkar. Tror inte jag har missat nån, men iaf. Lite kul med tanke på att det var precis tvärtom när jag fick Lillbus. Då fick alla bekantingar flickor istället =)
Men nån måste ju få vara lite motvalls ;)

Sortering pågår

Det är inte helt lätt att få saker och ting gjorda här hemma just nu.
Först och främst ska ju Lillsnäckan ha sitt, sen ska jag ju inte ta ut mig helt heller. Har läkarens order om att ta det lugnt, så då får man ju göra som doktorn har sagt så långt det är möjligt.
Men så vill man ju passa på när mannen är pappaledig nu ändå, för sen ska jag rodda själv när han jobbar, och då vill jag kunna koncentrera mig på det viktigaste och nödvändigaste.
Nu har vi börjat iaf, för typ femte gången, med att få iväg saker som ska skänkas, skräp som ska slängas, och undanstoppat det som ska sparas.
För att göra allt lite svårare så har vi ju dessutom Lillbus som "hjälper till" alldeles utmärkt i sorteringen ;) Man får dubbelkolla lite då och då att saker inte har bytt hög...

En vecka

Igår blev Lillsnäckan en vecka!
Tänk att en vecka kan gå så snabbt. Jag skulle vilja stanna tiden för ett tag, så jag verkligen hinner ta in allt med den här lilla underbara varelsen.
Bebislukten, alla små miner, när hon ler i sömnen och hennes nyfikna och pigga små ögon!
Den här tiden kommer ju aldrig igen, och den är magisk på något sätt.

Lika magiskt är ögonblicket när man får höra sitt barn skrika för första gången, och när man får se sitt barn för första gången. Oavsett hur barnet kommer ut är det magiskt. Trots att det kanske inte är speciellt mysigt att ligga i en operationssal, så ligger man där med sitt fånigaste leende och bara struntar i alla dessa droppslangar och människor som arbetar runt omkring en. För just då finns bara en liten person som upptar hela ens uppmärksamhet!

Och nu har vi denna lilla person här hemma. Redan en naturlig del av vår familj. Lillbus är helt betagen av sin lillasyster. Piff och Puff kan knappt slita sig från henne och jag och mannen turas om att sitta och mysa med henne så mycket vi hinner.

Och i den här lyckobubblan går också tankarna till Elias. För Lillsnäckan är väldigt lik sin storebror. Dom har samma fötter och händer, och samma ansiktsform. Det känns bra att hon liknar Elias. Cirkeln är sluten på något vis.

Till Er, Våra Änglar

Era små händerna som aldrig fick känna

Era små läpparna som aldrig fick smaka

Era ögonlock som slöts för tidigt

Era ögon som aldrig fick se

Vingarna som växte ut för snabbt

Vi kände vinden från era vingar

Vi kände kärleken som aldrig försvunnit

Vi som såg er själ

Vi som hörde hjärtat som slutat slå

Tårar när era vingar växte ut för snabbt

Ni fick våra hjärtan att växa

Ni fick våra ögon att se

Ni fick våra händer att känna er kärlek

Ni fick våra själar att förstå

Att änglars vingar berör trots korta möten

Att änglars vingar kan hela även ett trasigt hjärta

Att änglars vingar finns i sorg, i saknad, i glädje, i skratt

Att änglars vingar kan visa varför kärlek finns

Trots att era vingar växte ut för snabbt

Tack, Ni Änglar

För Er gåva till oss

av anonym

Blev pånytt påmind om hur bräckligt livet ibland är, och hur hårt man faller när sorgen slår emot en när man minst anar det.


Om tårar kunde bygga en trappa ock hjärtesorgen en smal väg. Då skulle jag gå stigen mot himlen och hämta hem dej igen...

Tänker på dig och din man, finaste Jessi

Amningsaptit

Idag var jag och lillsnäckan tillbaka på bb-mottagningen för en sista kontroll. Barnläkaren var på plats och återigen fick jag bekräftat att den här lilla tösen är "Fröken-det-ska-va-på-mitt-sätt-eller-inte-alls". =)
Hon tvärvägrade att öppna ögonen när läkaren ville kolla. Men så fort hon hade fått på sig lite kläder så låg hon nöjd och kikade på skötbordet. ;)
Allt är iaf som det ska vara med henne. Så nu blir det bvc i fortsättningen för vägning och mätning osv.

Jag lider som sagt av akut sömnbrist och nu dessutom av en hysterisk amningshunger. Jag är hungrig, jämt.
Helst av allt skulle jag vilja sätta i mig en massa söt och god fika ;) Men det kan man ju inte göra bara hur som helst. Eller?

I allt det mysiga med att ha en ny liten familjemedlem så försöker jag smälta att det redan är över. Jag skulle ju egentligen fortfarande vara gravid, och nu tog det slut så snabbt. Och oväntat. Jag hann inte förbereda mig alls känns det som. Inget var i ordning här hemma. Jag hade inte packat nån bb-väska. Jag hade inte ställt in mig mentalt på att få en liten bebis till så snart.
Jag klagar inte på att få ett slut på dåliga värden och havandeskapsförgiftning och allt det där, men allt gick ju så fort i slutet! Jag hann inte riktigt med. Och jag hade velat avsluta mitt barnafödande mer förberedd. Men nu blev det som det blev, och jag får försöka hinna ikapp mig så här i efterhand ist...

Kvällslugn

Nu sover alla barnen i sina respektive sängar.
Och mannen somnade hos Lillbus, precis som vanligt.
Snart ska jag göra som dom, sova lite. Men först ska jag ge mig själv en fragminspruta.
Det var premiär igår. Har aldrig gett mig själv en spruta tidigare och nu ska jag göra det 40 ggr!
Gick bra igår iaf, så jag hoppas att det fortsätter så.
Sprutorna är för att förhindra/motverka blodproppar efter kejsarsnittet.

Idag kände jag för övrigt hur totalt trött jag är. Sista veckan innan lillsnäckan fick komma ut sov jag dåligt för att jag mådde dåligt. Nu sover man ju då lite upphackat pga att en viss liten fröken blir hungrig på natten ;)

Men så småningom, om några år eller så, så lugnar det nog ner sig lite, och efter alla barnens tonårstid osv så blir det nog lagom till pensionsåldern som jag ska få sova riktigt gott igen ;)

En blir två blir en till slut igen

Vårt lilla busfrö

Vår lilla minsting lyckades lura 2 läkare, varav den ena är överläkare, och en bm som är superduktig på ultraljud när vi kom in i tisdags.
Vid ett tillväxtultraljud fick jag nämligen höra det som kunde ha blivit årets största chock alla kategorier... nämligen att hon såg 2 huvuden därinne!

Försök föreställa er chocken att i v.36 få veta att det kanske är 2 bebisar i magen...
Allt jag kunde göra var att skratta.
Jag fick en ganska öm mage efter 2 timmars ultraljud kan jag lova! Och en halvtimmes ctg på det. Till slut blev det en tur ner till röntgen för att avgöra det hela definitivt.
Det var bara en! Pust!
Men hela förlossningsavdelningen och även en hel del av de som arbetar på bb hade hört talas om det här och kommenterade alla händelsen med ett stort leende. Vår bästa läkare hade riktigt kul också åt allt som den här lilla busan orsakade.

Hur man kunde se två huvuden? Tydligen kan det bli speglingar när man gör ultraljud. För t o m jag kunde se "bilden" på 2 huvuden som låg ansikte mot ansikte...

Uj, uj, uj

Hon är här nu!
För tidigt, men ändå helt rätt.
Vår lilla Minihopp.
Vår lilla Cornelia!
Japp, Minihopp var en liten tös!


I tisdags blev jag inlagd pga högt blodtryck och huvudvärk. Blodtrycket har fortsatt att stiga trots konstant vila.
Det upptäcktes att bebisen låg i säte så ett vändningsförsök bokades in tills i torsdags.
Precis innan vi skulle påbörja detta kollade läkaren med ul hur hon låg. Då hade hon vänt sig själv så huvudet låg neråt. Hurra! Inget vändningsförsök och bebisen rättvänd.
Så i fredags skulle förlossningen sättas igång, för mina värden blev hela tiden sämre.
Ett ul till avslöjade att bebis låg i tvärläge i magen nu ist!
Då ville min läkare åka på semester ;)
Så ett snabbt beslut fattades om kejsarsnitt fredag eftermiddag.
Snabba ryck vill jag lova.

Men Minihopp hann lura doktorn en gång till innan hon kom ut... Han skulle vända henne innan han öppnade så att hon fick komma ut med huvudet först. Han kikar över skynket och säger att "Nu ligger hon med huvudet neråt, tillslut". Bara för att i nästa stund upptäcka att "Hoppsan, det var visst rumpan!" =)

Ut kom hon iaf, skrikande och småilsk.

2660g och 47 cm lång!

Min lilla novembertös blev en oktoberflicka...