En blir två blir en till slut igen

Vårt lilla busfrö

Vår lilla minsting lyckades lura 2 läkare, varav den ena är överläkare, och en bm som är superduktig på ultraljud när vi kom in i tisdags.
Vid ett tillväxtultraljud fick jag nämligen höra det som kunde ha blivit årets största chock alla kategorier... nämligen att hon såg 2 huvuden därinne!

Försök föreställa er chocken att i v.36 få veta att det kanske är 2 bebisar i magen...
Allt jag kunde göra var att skratta.
Jag fick en ganska öm mage efter 2 timmars ultraljud kan jag lova! Och en halvtimmes ctg på det. Till slut blev det en tur ner till röntgen för att avgöra det hela definitivt.
Det var bara en! Pust!
Men hela förlossningsavdelningen och även en hel del av de som arbetar på bb hade hört talas om det här och kommenterade alla händelsen med ett stort leende. Vår bästa läkare hade riktigt kul också åt allt som den här lilla busan orsakade.

Hur man kunde se två huvuden? Tydligen kan det bli speglingar när man gör ultraljud. För t o m jag kunde se "bilden" på 2 huvuden som låg ansikte mot ansikte...

Uj, uj, uj

Hon är här nu!
För tidigt, men ändå helt rätt.
Vår lilla Minihopp.
Vår lilla Cornelia!
Japp, Minihopp var en liten tös!


I tisdags blev jag inlagd pga högt blodtryck och huvudvärk. Blodtrycket har fortsatt att stiga trots konstant vila.
Det upptäcktes att bebisen låg i säte så ett vändningsförsök bokades in tills i torsdags.
Precis innan vi skulle påbörja detta kollade läkaren med ul hur hon låg. Då hade hon vänt sig själv så huvudet låg neråt. Hurra! Inget vändningsförsök och bebisen rättvänd.
Så i fredags skulle förlossningen sättas igång, för mina värden blev hela tiden sämre.
Ett ul till avslöjade att bebis låg i tvärläge i magen nu ist!
Då ville min läkare åka på semester ;)
Så ett snabbt beslut fattades om kejsarsnitt fredag eftermiddag.
Snabba ryck vill jag lova.

Men Minihopp hann lura doktorn en gång till innan hon kom ut... Han skulle vända henne innan han öppnade så att hon fick komma ut med huvudet först. Han kikar över skynket och säger att "Nu ligger hon med huvudet neråt, tillslut". Bara för att i nästa stund upptäcka att "Hoppsan, det var visst rumpan!" =)

Ut kom hon iaf, skrikande och småilsk.

2660g och 47 cm lång!

Min lilla novembertös blev en oktoberflicka...

En till...

Så är läget just nu...
Att ta en dag, en helg, och en vecka i taget.
Kontrollen i fredags var inte direkt hoppingivande. :(
Blodtrycket fortsätter att öka sakta, igår låg det på 160/85.
Jag svullnar mer och mer, och det känns i humöret att man inte är helt hundra.
Blir det någon försämring ska jag åka till förlossningen under helgen, och om jag klarar mig igenom helgen väntar ny kontroll på tisdag.
Allt står på paus just nu, känns det som. Det går ju knappt att planera något, för jag vet ju inte var jag kommer befinna mig imorgon.

Min lilla glädjespridare Lillbus håller mig ändå på rätt sida av hopplösheten, för ingen kan få en att må så bra som han <3

Barbablå?

Befinner mig alltså i graviditetsvecka 36 nu.
Kanske borde börja plocka ihop lite till bb-väskan...?
Om allt går enligt ursprungsplanen är barnpassning ordnad iaf, men skulle planen ändras har vi just nu ingen färdig plan b. Kanske också är något man borde ta tag i?
Och nu kan jag inte längre dra igen dragkedjan på jackan utan att alla sömmar kommer att spricka upp...regnjackan får jag inte heller plats i. I värsta fall får jag väl kränga på mig en sån där lagom odiskret regnponcho från Liseberg om jag måste ge mig ut i regn...kommer se ut som en blå barbapappafigur... barbablå

Halvrisig utan diagnos

Dagens barnmorskebesök är avklarat och veckans första kontroll är avklarad.
Fötter, händer, underben och över näsan sitter svullnaden som en smäck...inte alls kul! :(
Men men... urinodlingen visade inte på någon urinvägsinfektion, men mitt albuminvärde var lite lågt, vilket då ger ödem (svullnad). Kan bero på att njurarna, kan bero på levern och i mitt fall tyder då detta på att det kan vara en havandeskapsförgiftning på gång. Men än är det ingen direkt fara på taket, så det innebär fortsatt vila och fortsatta täta kontroller av blodtryck och urinprov hos barnmorska.
Blodtrycket håller sig fortfarande på rätt sida av godkänt. Idag var det 125/80.

Så jag får fortsätta att må lite halvrisigt utan någon direkt diagnos en dag till, en vecka till och hålla tummarna för att det inte blir värre... Skittrist rent ut sagt, för jag vill göra saker. Boa, umgås, fika, leka med barnen, gå på promenader osv, osv, osv... Så nu ska jag fortsätta vila och tycka lite synd om mig själv...det tycker jag att jag får göra idag.

Pust

Gårdagen blev inte alls som den var tänkt att bli.
Jag tillbringade halva dagen uppe på förlossningen dit jag kom pga alla mina sammandragningar/förvärkar jag har. De är så pass starka att dom registreras på ctg-kurvan.
Väl där så togs det blodtryck och urinprov, tester som görs regelbundet på mig under hela graviditeten eftersom jag drabbades av havandeskapsförgiftning av den allvarligare sorten med första barnet. Mitt blodtryck hade skenat upp till 140/90 på en och en halv vecka, från 110/75 som det har legat på stabilt tidigare. Inte ett bra tecken. Och urinprovet visade på protein. Inte heller ett bra tecken, speciellt inte ihop med förhöjt blodtryck. Det är symptom på havandeskapsförgiftning. Kändes helt otippat då mina värden har varit så bra hittills under graviditeten.
Sen var det bara att vänta på läkaren.
Och vila.
Fick lunch.
Sen togs ett nytt blodtryck och urinprov.
Blodtrycket hade då sjunkit till 130/70. Det är ju undertrycket som är viktigast att det håller sig på en bra nivå, och nu låg det ju tydligen helt ok igen...helskumt.
Då lutar det åt att jag kanske har en urinvägsinfektion som spökar för mig, utan andra symptom än mer sammandragningar. Prover är skickade på odling nu iaf.
Och jag vet ju vad jag föredrar av havandeskapsförgiftning och urinvägsinfektion...inget svårt "val" då det ena (uvi) är relativt lättfixat och det andra inte går helt över innan bebis är ute. Med Piff blev jag inte friskförklarad förrän efter 1 ½ år, eftersom mina njurar slutade att fungera den gången. Så nä, havandeskapsförgiftning vill jag inte kämpa med igen!

Och skönt nog så har inte sammandragningarna påverkat livmodertappen. Så om inget förändras så kommer Minihopp stanna på plats ett par veckor till =)
Men många frågetecken återstår.
Kommer blodtrycket att hålla sig på en bra nivå?
Är det en uvi?
Och kommer Minihopp att vända sig rätt på egen hand?
För igår låg busbebis fortfarande inte med huvudet neråt.

Ute och inne

Igår var det en härlig höstdag, så vi passade på att vara ute ett par timmar efter skola/dagis/jobb. Vi var på två olika lekplatser och tog också en mellanmålsfika på en av stadens cafeterior.
Piff var hos en kompis, så hon fattades, men annars var hela familjen samlad. Mannen kom direkt från jobbet vilket Lillbus blev överlycklig för.
Och bröderna hade väldans kul ihop ;)

Stor och liten på väg hem

Hela min morgon/förmiddag spenderade jag på mödravården. Det var dags för tillväxtultraljud, barnmorskebesök och läkarbesök. Alla mina värden är kanonbra. Minihopp växer precis som h*n ska. Lite kul att få vänta en bebis som ligger mitt på normalkurvan i tillväxt. Alla tidigare barn har varit på minussidan. Men den lill* busen har hoppat upp och lagt sig på tvären i magen. Inte helt lyckat kan jag tycka, men än finns det plats för hen att vända sig på egen hand. Annars blir det vändningsförsök om ett par veckor.
Läkarbesöket gick också bra. Nu vet vi på ett ungefär när vi kommer att få träffa vår Minihopp, planen för slutet av graviditeten är upplagd och det känns bra!

Jodå, så att....

Hmm, jodå. Man känner sig verkligen på topp som höggravid.
Svullna ballongfötter, halsbränna, förvärkar som gör att man tappar andan ibland, foglossning plus att den allt större magen gör en ungefär lika smidig som en elefant i en lekstuga...
Men belöningen som väntar är ju värt det ;)

V.28+6

I morse var vi på tillväxtultraljud, jag och mannen.
Vi fick se Minihopp i magen och h*n växer som h*n ska.
Rund som en liten boll är h*n just nu, hihi, men låg mitt på normalstrecket. Är nog första gången det har hänt.
Kanske inte är så dumt att ha graviditetscraving på choklad och kanelbullar iaf ;)

V.28

Går in i vecka 28 idag, snart är tre fjärdedelar av graviditeten avklarad!
Nu är det den tyngsta biten kvar, i dubbel bemärkelse.
Går inte så lätt att böja sig ner och plocka saker, man har en snigels hastighet när man rör sig och hissen, som redan från början är minimal, börjar nu kännas vääldigt liten ihop med vagn och mage...Tur att Lillbus älskar att gå själv! =)

Igår kväll när jag till slut hamnade i sovläge i sängen slog det mig att det finns små vardagliga stunder av lycka som gravid.
Som att hitta en sovställning som är bekväm i mer än 5 minuter.
Och som att få sova en natt utan att behöva gå upp och kissa. (I mina drömmar iaf...)

Och den andra tunga biten är ju såklart oron som jag inte riktigt kan hjälpa.
Jag har det bra nu. Minihopp rör sig mycket och snart är det dags för tillväxtultraljuden, men likväl så vet jag ju av bister erfarenhet att allt kan se hur bra ut som helst och ändå kan sluta i tragedi....nä, jag orkar inte ens tänka tanken!

Vi håller fortfarande på att klura på namn. Har inga starka kandidater. Det finns många namn som vi tycker är fina, men vi har inte hittat något än som känns rätt. Kanske beror det på att vi inte vet vilken sort Minihopp är än. Man vill kanske inte fästa sig vid ett namn som man sen får dumpa ;)
Men har ni några favoriter så dela gärna med er, både pojk- och flicknamn.

Lättnad

Just nu mår jag bra!
Är så lättad.
På ultraljudet fick vi se ett litet pyttehjärta ticka på för fullt, precis som det ska göra.
Träffade min barnmorska precis innan och hon såg på mig att jag var nervös.
Ultraljud ger mig så dubbla känslor. Oro innan och under tiden bm kollar, sen (oftast) stor glädje och lättnad efteråt!
Nu kan jag hålla ut och leva på det här fram till nästa ul!

Sorry

Det är ju nästan pinsamt dåligt bloggflöde här för tillfället.
Men vi har firat födelsedag och vi förbereder oss för ett efterlängtat sommarlov!

Har ingen direkt inspiration till bloggen just nu.
Men det grundar sig nog mest i den orosklump som finns i magen just nu.
På fredag är det dags för ultraljud, därefter hoppas jag att allt känns lite lättare igen. Att få se ett litet tickande hjärta är precis vad jag behöver ;)

Den här dagen...

...kommer gå till historien, men inte för att den varit direkt angenäm.
Jag har nog aldrig mått så här illa konstant en hel dag förr... och då har jag ändå 5 graviditeter bakom mig. Hoppas innerligt att det snart vänder, för om man är trött som en björn i idé annars, så blir man helt orkeslös nu. Fy bubblan!

Men annars är allt bra ;)

V.9

Ja, idag går jag alltså in i vecka 9 den här graviditeten.
Igår träffade jag läkare på mvc och la upp planeringen när det gäller tillväxtultraljud med mera, och det känns riktigt bra.
Jag är så innerligt tacksam för de läkare vi har här som själva föreslår en hel massa saker som får en att känna sig trygg i att de iaf vill göra allt för att det ska gå bra den här gången, inte minst psykologiskt! Sen vet vi ju att det inte finns några garantier oavsett hur mycket alla inblandade anstränger sig, men just nu, än så länge, känns det bra.
Och så önskar jag att det ska få fortsätta att kännas...

Helgen som gått...

...har varit härlig!!

Hotellmys, hotellfrukost och sen hem igen och mysa ännu mer.
Mannen fick dricka massor av bubbel, den var ju inte alkoholfri, men den var god.
Sa han. Och sippade lite till.

Nu blir det en kort vecka innan det är påsklov =)

Graviditeten går enligt planerna så här långt, så vitt man vet.
Trötthet och illamående.
V.7 är jag i nu.

Jodå...

Jag satt här och var lite nöjd för ett par dagar sen över att jag tydligen inte var lika bedövat trött den här graviditeten....
Hahaha, jodå, välkommen in i dimman, säger jag bara! =)
Just nu känner jag mig som en drogad dront, hade kunnat sova hela dagen om jag bara hade haft samvete till det.
Och annars är sig inget likt, leverpastej smakar pyton och jag kan fortfarande få i mig en liten skvätt kaffe om dagen. Det jag gillar ena dagen får mig illamående bara jag tänker på det dagen efter...utom när det gäller sött! Det kan jag tydligen få i mig hur lätt som helst.
Kanske inte helt bra, men vad katten ska man göra liksom ;)

Första samtalet ...

till MVC för den här gången är avklarat idag.
Första besöket hos min underbara barnmorska blir redan på torsdag =)
Sen drar "cirkusen" igång med läkarbesök, tillväxtultraljud, rutinultraljud, glukosbelastning och mycket, mycket mer.
Just nu känner jag mig bara så lugn inombords. Lugn, glad och förväntansfull.
Inte chockad och överraskad som förra gången. Hoppas det här lugnet får stanna hos mig läänge...

Bling och plus

Igår var det en stor dag, iaf om man frågade "Piff" .
Igår var det "äntligen" dags för henne att ta hål i öronen!Det var en stolt, nöjd och lycklig tös som följde med hem efteråt =)


Sen har jag funderat fram och tillbaka på hur jag skulle göra med nästa ämne, men jag väljer att skriva om det redan nu...
för om allt går vägen så får vi en liten till i familjen i höst.

Jag är nu i vecka 6 och har alltså lång väg kvar (en graviditet är ca 40 veckor), men för mig (och oss) finns ju inga trygga veckor att passera, vi vet alltför väl hur illa det kan sluta, så jag väljer att berätta det redan nu. Ni får gärna tro med oss på att det ska få gå som det ska gå den här graviditeten, vi väljer att ha en positiv inställning, trots våra tunga erfarenheter av motsatsen!


"Piff & Puff" är väldigt glada över att ett nytt litet syskon är på väg, och "Piff" vill ju inget hellre än att få en lillasyster, så vi får väl för hennes skull hoppas att det rosa strecket på graviditetstestet får vara en fingervisning om vem som kommer =)